Krönika Få politiker gjorde så mycket mot apartheid som Thatcher

Om Margaret Thatcher har mycket sagts när hon nu är död. Hennes eftermäle präglas av att hon var lika mycket hatad som älskad. Av dom som en gång representerade de engelska kolgruvearbetarna eller den antibrittiska oppositionen i Nordirland betraktas hon som någon som för evigt borde brinna i helvetet. Konservativa politiker och väljare över hela världen hyllar henne i stället som en hjältinna som krossade fackföreningarnas makt och inledde den våg av privatiseringar som på kort tid raserade mycket av det välstånd som arbetarrörelser i olika länder med långvarig möda hade byggt upp.

Margaret Thatcher kallades för ”järnladyn”. Och visst kunde hon påminna om järnkanslern Bismarck. Hon var en absolut självhärskare som med cynisk elegans parade sin tilltro till demokratin med en nästan 007-liknande ”rätt att om inte att döda så att helt ensam bestämma”.

Redan 1965 sa hon i ett tal: ”Vill man ha en diskussion väljer man en man. Vill man ha handling väljer man en kvinna”. Det var ord hon aldrig övergav. Men feminist var hon naturligtvis inte.

Risken är stor att sanningen om Margaret Thatcher nu kommer att drunkna i svarta eller vita nekrologer och analyser. Det kommer säkert att dröja många år innan en mer sammansatt och därmed sannare version av hennes politiska handlingar når fram. Hon kommer alltid att vara omdiskuterad. Med rätta.

En sak kan redan nu sägas med säkerhet om henne: hon var så komplicerad och hennes åsikter så sammansatta att många kommentatorer nog kommer att välja att förenkla bilden av hennes gärningar. För att kunna skriva fort som nyhetsmedier ofta kräver. När en person som Thatcher dör finns knappast särskilt mycket omedelbar tid till eftertanke.

Därför väljer jag att för tillfället uppträda som Djävulens Advokat. Naturligtvis stod Margaret Thatcher för mig för den värsta sortens konservatism och/eller nyliberala hållningar. Hennes privatiseringar som bildade skola har vållat och vållar fortfarande mycket ont i den värld som hon var med om att skapa.

Men hur var det egentligen med hennes förhållande till apartheidsystemet i Sydafrika och hennes förklaring att ”ANC är terrorister”? Hur var hennes förhållande till Nelson Mandela? Var hon verkligen rasist, som en och annan kommentator påstår?

Om detta det sista kan genast svaras nej. Margaret Thatcher var ingen rasist. Att beskylla henne för det är att devalvera ordet till att inte längre ha någon betydelse. Bara för att hon var en övertygad konservativ politiker behöver det inte betyda att hon la sig till med den mantel av okunnighet som rasisterna så ofta är bärare av.

Tvärtom kan man nog idag påstå att Margaret Thatcher var en av de politiker som i handling gjorde mest för att tvinga apartheidsystemets företrädare att frige Nelson Mandela och börja marschen mot ett helt annat samhälle än det rasistiska.

Robin Renwick som var ambassadör från 1987 i Sydafrika har berättat mycket om Margaret Thatchers relation till händelserna som ledde fram till de första fria valen, den slutliga nedmonteringen av apartheidsystemet och det ögonblick när världshistoria skrevs och Mandela blev landets första svarta president (en bok med namnet A journey with Margaret Thatcher kommer ut i slutet av denna månad, publicerad av Biteback).

Enligt Renwick kan Margaret Thatchers syn på Sydafrika sammanfattas ungefär på följande sätt:

● Hon var emot sanktioner eftersom hon menade att en ytterligare isolering av landet inte skulle innebära några reella förändringar av det politiska systemet.

● Hon betraktade apartheidlagarna som ”absurda” och ”inhumana”. Hon insåg att de bland annat drabbade de svarta intellektuella som en gång skulle leda ett nytt Sydafrika. Om apartheidsystemets överlevnad hade hon inga illusioner – vilket hon också klargjorde för president Botha, som en sträng lärarinna.

● Hon förstod dock – med sympati – den situation de vita i Sydafrika hade satt sig i. Men hon tyckte inte om president Botha som hon betraktade som ”omöjlig” och ”utan dynamik”.

● Det är förvisso sant att hon vid Commonwealths möte i Vancouver yttrade orden om att ANC var ”en terrororganisation”.

Detta är bara en bråkdel av alla de dimensioner som innefattas i Margaret Thatchers syn på apartheidsystemet. En egen artikel skulle till exempel kunna skrivas om hennes möte med den vita sydafrikanskan Helen Suzman och hennes övertygelse om att apartheidsystemet måste falla.

1989 fick Botha ett slaganfall. Han ersattes av Fredrik de Klerk. Under denna tid satt Mandela fortfarande i fängelse, även om han nu hade flyttats från Pollsmoor (och tidigare Robben Island) till Victor Verster-fängelset i Paarl. Mandela fick rapporter om att England med Margaret Thatchers goda minne stödde många olika initiativ för att underlätta livet i de svarta kåkstäderna. Han skrev då ett brev till den engelske ambassadören och bad honom framföra hans tack till Margaret Thatcher.

Sent på kvällen den 1 februari 1990 ringde telefonen hos ambassadör Renwick. Det var de Klerk som förberedde det tal han skulle hålla vid öppningen av parlamentet dagen efter. Han bad Renwick säga till Thatcher att ”hon skulle inte bli besviken”. Dagen efter förklarade han för parlamentet att bannlysningen av ANC skulle hävas, politiska fångar skulle friges, inga fler exekverade dödsstraff. Och att Mandela skulle friges snarast möjligt.

Slutet på apartheidsystemet kunde nu skönjas, även om striden skulle bli hård om den nya konstitutionen. Under lång tid fanns en risk och fruktan för ett öppet inbördeskrig. Enligt min bestämda uppfattning var den fredliga – om än våldsamma – övergången till ett majoritetssamhälle, en triumf som vi i hög grad kan tacka Nelson Mandela och Desmond Tutu för.

Det dröjde inte länge innan Mandela kom till London och träffade Margaret Thatcher. Efter intensiva men hjärtliga diskussioner förkunnade hon för sina ministrar att Mandela på alla sätt var en storartad man och att han, till hennes förvåning, inte tycktes hysa någon bitterhet mot dom som hållit honom fängslad i nästan trettio år.

När Margaret Thatcher senare besökte Sydafrika sa Mandela offentligt att ”vi har mycket att tacka henne för”. Mandela insåg att även om hon sannerligen inte var någon vän av allt som skedde i det nya Sydafrika så hade hon bidragit med betydligt mer än att han kommit ur fängelset.

Nelson Mandela är inte känd för att stryka människor medhårs i onödan. Mandela har aldrig hycklat. Hans syn på Margaret Thatcher var naturligtvis utomordentligt sammansatt och kritisk. Men rätt skulle vara rätt.

Hon hade bidragit till apartheidsystemetets fall – och hans egen frihet. Trots deras stora politiska olikheter kunde de i en viss situation se vad som var det för tillfället viktigaste.

Detta bör sägas om Margaret Thatcher. Min ovilja mot hennes politik i stort blir tydligare när jag också förmår se det man kanske kan betrakta som en förmildrande omständighet i hennes politiska liv.

Det förändrar inte det destruktiva i hennes politik. Men ibland förmådde hon nog gå mot den ström hon själv hade skapat.

Henning Mankell

Krönikan publicerad på SVT Debatt 16/4-2013

 

No doubts, you should check with your soundness care provider to see whether one of these medications is a good choice for you. How you can read correct info about http://levitra-cost.com or levitra cost? If you’re concerned about erectile soundness problem, you have to read more about the problem. Today more than quoter of men aged 40 to 70 reported some degree of erectile difficulties. Generally, having unpleasantness getting an hard-on can be difficult. What can lead to erectile dysfunction? Sundry illnesses can damage arteries. A medical research found that about 14 percent of patients taking Bupropion had sexual health problems.