Krönika Andrum och läkekonst

Henning-Mankell_7972
Natten mot den 24 mars sov jag dåligt. Jag oroade mig för det som väntade. På förmiddagen togs röntgenbilder och blodprov på Sahlgrenska sjukhuset. Vid elvatiden träffade jag doktor Bengt Bergman på lungkliniken. Det var tredje gången jag mötte honom. Nu skulle det visa sig om den kraftfulla cellgiftsbehandling jag genomgick hade haft någon effekt eller inte. Till det ska jag strax återkomma.

Jag hade börjat uppfatta honom som ”min” läkare. Förvisso hade jag träffat andra läkare, men alla upprepade med en gemensam röst att all cancerbehandling var en fråga om ett arbete utfört av ett team, som inkluderade sjuksköterskor, biträden och läkare.

Naturligtvis är det så. Cancerdiagnoser och behandlingar är utomordentligt komplicerade. Varje individs sjukdomsbild är unik. Men ändå var det viktigt att jag fick träffa samma läkare när det var dags för kontroller av hur cellgiftsbehandlingen utvecklades.

En av de ständigt återkommande kritiska anmärkningarna mot svensk sjukvård är att patienter ständigt möter nya läkare.

Jag förstår den kritiken. Nya läkare innebär att man måste börja om från början med att skapa en dialog med en okänd människa. Det behövde jag nu inte med Bengt Bergman. Vid tredje mötet hade vi hittat en samtalskod. Han visste hur jag talade och tänkte, jag visste hur han formulerade sig.

Nu satt vi på hans rum, klockan var elva och han hade värderat de prover och röntgenbilder jag klarat av på morgonen.

Jag hade alltså gått igenom halva den grundläggande cellgiftsbehandlingen. Min oro från natten handlade givetvis om att det nu skulle visa sig att behandlingen hittills varit utan effekt. Vad skulle ske då?

Bengt Bergman valde sina ord med omsorg. Han ville vara precis. Inte säga för mycket, inte heller för lite. Men röntgenbilderna hade varit tydliga; min tumör i vänster lunga hade åtminstone tillfälligt stannat i växten, kanske till och med minskat en aning. De antydningar till cancerogena störningar som funnits i en del av mina lymfkörtlar var borta.

Alltså hade cellgifterna haft betydelse. Det fanns inget skäl att inte fortsätta på den inslagna vägen.

Bengt Bergman använde eftertänksamt ett ord på läget:

Vi kan se det som ett andrum, sa han.

Jag förstod genast vad han menade. Läget var positivt. Men inga skäl att sälja skinnet innan björnen var skjuten. Jag var fortfarande allvarligt sjuk. Mycket allvarligt. Men cellgifterna hade lyckats bjuda de aggressiva cancercellerna motstånd.

När jag lämnade Sahlgrenska den dagen kände jag naturligtvis en lättnad. Behandlingen hade ändå visat sig ha effekt. Ett andrum var sannerligen inte att förakta.

Samma kväll berättade min fru, Eva Bergman, om något hon hade hört på radio. En läkare hade talat om läkekonsten.

Människor talar knappt längre om ”läkekonst”, sa hon.  Ändå är det det som det ytterst handlar om.

Naturligtvis har hon rätt. När man som jag har levt i snart sjuttio år har jag en stor erfarenhet av läkare jag mött under årens lopp. Läkare i olika sammanhang, i olika länder. Jag tror aldrig jag har mött en direkt klåpare, någon jag flytt ifrån. Vissa har naturligtvis varit kunnigare än andra, en del har varit otåliga eller snudd på frånvarande, andra tycks ha haft hur mycket tid som helst.

Men de läkare jag mest minns är just de som uppvisat det, i alla fall jag, menar med läkekonstens innersta väsen. Detta att lindring, tröst, kanske bot, alltid handlar om en dialog, där patient och läkare lär sig tala med varandra och i bästa fall skapar en kontinuitet. Mediciner och andra behandlingar är aldrig nog. Om patienten inte förstår vad läkaren säger eller om läkaren inte orkar eller förmår tolka patientens frågor eller oro, uppstår aldrig det gemensamma samtal som är den djupaste innebörden av läkekonstens dialog.

Bengt Bergman väljer sina ord med omsorg. Det innebär trygghet som bygger på en reell grund, inga illusioner.

Det har nu, när jag skriver detta, gått snart tre veckor från den där oroliga natten mot den 24 mars. I morgon ska jag påbörja den fjärde och sista cellgiftsbehandlingen i denna första omgång.

 

Jag mår ganska hyfsat. Frånsett att mina blodvärden i en period var så låga att jag fick en blodtransfusion. Men inte minst mådde jag hyggligt beroende på att jag alltså känner mig trygg med doktor Bengt och hans team.

Finns det nåt viktigare för en cancerpatient än att få reda på sanningen och verkligen tro på de ord man möter?

Jag vet sannerligen inte vad det skulle vara.

Henning Mankell

No doubts, you should check with your health care producer to see whether one of these medications is a good choice for you. How you can read correct info about http://levitra-cost.com or levitra cost? If you’re concerned about erectile heartiness problem, you have to read more about the problem. Today more than quoter of men aged 40 to 70 reported some degree of erectile difficulties. Generally, having unpleasantness getting an erection can be difficult. What can lead to erectile dysfunction? Sundry illnesses can damage arteries. A medical research found that about 14 percent of patients taking Bupropion had sexual heartiness problems.