Krönika Afrika fyller mig med glädje!

Den 3 februari 1960 höll den dåvarande engelske premiärministern Harold Macmillan ett tal i Kapstaden. Det var ett tal som skulle låta tala mycket om sig. Det handlade om ”Förändringens vind”.

Det engelska etablissemanget hade äntligen förstått att Imperiet inte hade någon framtid i sin dåvarande form. Indien var redan självständigt. I Afrika frigjorde sig land efter land från sina koloniala härskare. I vissa fall skedde det med fredliga medel, i andra fall genom mer eller mindre långvariga krig.

Den brittiska strategin var nu att försöka bibehålla så mycket ekonomisk makt som möjligt i kolonierna och sedan samla dem under den engelska ledningen i Commonwealth. I mångt och mycket lyckades de praktisera denna cyniska strategi. Nordrhodesia som blev Zambia är ett gott exempel på hur den fredliga omställningen kunde ske. (Det fanns våldsinslag, men det rådde aldrig direkt krigstillstånd.) Under lång tid behöll engelsmännen kontrollen över de så viktiga koppargruvorna i norra delarna av landet kring Kitwe. Vinsterna fortsatte att flöda ut ur landet.

Den riktigt groteska händelsen den 3 februari 1960 var den dåvarande sydafrikanske presidenten Hendrik Verwoerds svar på Macmillans tal. Med illa dolt ursinne klargjorde han för det vita parlamentet att det minsann var de, de vita invandrarna, som hade lärt de svarta vad civilisation var för någonting. Utan dessa vita, som kommit för att stanna, skulle de svarta fortfarande leva på en eländig primitiv nivå. Det var en krigsförklaring mot alla tankar på svart majoritetsstyre, om än utan annat än hotfulla undertoner. Bara några veckor senare inträffade Sharpevillemassakern.

Den dagen Macmillan höll sitt tal fyllde jag tolv år. Fortfarande bodde jag i Härjedalen. Afrika fanns i böcker och kanske någon film som kom upp på Folkets Husbiografen. Jag hade nog börjat planera min resa i fantasivärlden. Afrika var världens ände. Dit ville jag resa. Men ännu skulle det dröja ungefär åtta år innan jag kom iväg första gången.

Ljusnan som rann bakom huset där jag bodde var den ställföreträdande Kongofloden som rann genom min barndom. Timmerstockarna på väg mot sågverken vid havet var lika ställföreträdande krokodiler. Min födelsedag 3 februari har ett äventyrligt förhållande till Afrika. Inte bara detta tal i Kapstaden, utan också det faktum att den 3 februari är ”Hjältarnas dag” i Moçambique.

Eftersom den förste befrielseledaren, Eduardo Mondlane, mördades av en brevbomb just den dagen. En brevbomb där den portugisiska hemliga polisen Pide sannolikt samarbetade med överlöpare inom befrielserörelsen Frelimo. Den dag Mondlane dog fyllde jag 21 år. Då skulle jag snart göra min första resa till Afrika. Till Guinea Bissau som den gången fortfarande var en portugisisk koloni. Jag har passet kvar.

Vid mitt första afrikanska besök stämplades jag in i Portugal. Det koloniala vansinnet mötte mig från första stund. Men det finns ytterligare ett datum i februari som är viktigt. Det är den 11 februari 1990. Den dagen släpps Nelson Mandela ut ur sitt nästan trettioåriga fängelse. Bara några timmar efter att ha återfått friheten håller han ett tal, helt utan bitterhet, där han talar om att en oåterkallelig förändring av landet nu har inletts. Den långa och svåra färden mot ett demokratiskt Sydafrika.

Många trodde den gången – själv var jag länge osäker – att Nelson Mandelas befrielse innebar att ett inbördeskrig ofrånkomligt skulle bryta ut i Sydafrika. Det skulle inte vara möjligt att hitta en fredlig lösning, med så mycket hat och förakt och bitterhet som delade samhället. Jag minns fortfarande tydligt hur jag under apartheidtiden då och då befann mig i transit på dåvarande Jan Smutsflygplatsen i Johannesburg. Vita poliser med vita schäferhundar patrullerade flygplatsen. Där rådde alltid en kuslig stämning. Så mycket hat, så mycken rädsla. Så mycket undertryckt förbittring. I dag, när Nelson Mandela är på väg mot sin solnedgång, vet vi hur det gick. Apartheidpolitiken är borta och kan inte komma åter. I landet råder fortfarande stora spänningar mellan olika folkgrupper. Men något inbördeskrig blev det inte.

I dag är den afrikanska kontinenten nästan helt befriad från den koloniala epoken. Dock finns tyranner och svåra konflikter. Det koloniala arvet är tungt. Friheten måste erövras gång på gång. Men jag tror jag vågar säga att Afrika nu äntligen har gått in i en annan fas. Borta är den ensidiga och falska bilden av kontinenten där flugorna kryper i barnens ögon. Nu är det en kontinent som blivit uppbjuden av asiater i konkurrens med västvärlden. Afrika kommer att spela en allt viktigare roll i världsekonomin. Frågan är nu bara om länderna är så starka att de inte hamnar i nya underlägen. Det vore naivt att tro att till exempel Kina skulle ha mindre hårda nypor än USA eller Tyskland.

Afrikas isolering är definitivt över. Flugorna finns kvar. Men Afrika ligger inte inkastad i en global skamvrå längre. Något märkvärdigt håller på att hända. Och det fyller mig med stor glädje!

Henning Mankell

Krönikan publicerad i Omvärlden den 22 maj 2013

No doubts, you should check with your soundness care provider to see whether one of these medications is a good choice for you. How you can read correct information about http://levitra-cost.com or levitra cost? If you’re concerned about erectile health problem, you have to read more about the matter. Today more than quoter of men aged 40 to 70 reported some degree of erectile difficulties. Generally, having unpleasantness getting an erection can be difficult. What can lead to erectile dysfunction? Sundry illnesses can damage arteries. A medical research found that about 14 percent of patients taking Bupropion had sexual soundness problems.