Biografi

Snö, djup snö, är ett av Henning Mankells första minnen. Senare i livet, efter att han valt att dela upp sin tid mellan Sverige och Moçambique, konstaterar Henning Mankell: “Jag står med en fot i snön och en fot i sanden.”

Henning Mankell föddes i Stockholm den tredje februari år 1948. När han var knappt två år gammal erbjöds hans far, Ivar Mankell, att arbeta som häradshövding i Sveg. Det var i denna lilla stad i Härjedalen som Henning spenderade sin barndom. Sveg var på många sätt en underbar plats att växa upp på, och idag när Henning Mankell blickar tillbaka på de långa mörka vinterdagarna, minns Henning dem som några av de lyckligaste i sitt liv.

– Vi var inte rika, men vi saknade heller ingenting.

Henning Mankells barndom formades också av det faktum att han växte upp utan en närvarande moder.

– Min mamma gjorde vad många män gör, hon lämnade.

Därmed uppfostrade Ivar Mankell sina barn själv, och han uppmuntrade dem alltid till läsning. Han sade dock aldrig till dem vad de skulle läsa. Så Henning läste mycket om de afrikanska upptäckarna och låtsades att trästockarna i Ljusnan, älven som rinner genom Sveg, var krokodiler i Kongofloden.

– Afrika var den mest exotiska plats jag kunde föreställa mig – slutet av världen – och jag visste att jag en dag skulle ta mig dit.

Han lärde sig också att fantasin kunde användas som ett instrument, inte bara för kreativitet, utan även för överlevnad.

– I tanken skapade jag en person som fick vara min mamma, för att ersätta den som lämnat mig. Och jag tror att det är då jag är som bäst, när fantasins krafter får samma värde som verkligheten.

När Henning Mankell var 6 år lärde hans farmor honom att läsa och skriva. Detta var för honom en oförglömlig upplevelse.

– Jag kommer fortfarande ihåg den mirakulösa känslan av att kunna /custom-writing forma en mening, flera meningar, att berätta en historia. Det första jag skrev var en sammanfattning av Robinson Crusoe på en sida, och jag är så ledsen över att jag inte har den kvar. Det var i det ögonblicket jag blev författare.

Familjen Mankell bodde i en lägenhet ovanför rättssalen där Henning Mankells far arbetade. Det föll sig därmed naturligt att Henning själv blev intresserad av rättsväsendet och av hur det fungerar. Vid ett tillfälle behövdes hans leksaksbilar till att demonstrera hur en trafikolycka hade gått till. En annan gång var barnens skollov förlängt då Hennings pappa undersökte ett lokalt mord.

De fyra böckerna i Henning Mankells serie om pojken Joel utspelar sig i Sveg. Går man genom staden är det möjligt att lokalisera några av de platser som nämns i böckerna. I Sveg invigdes 2007 ett nytt kulturcenter uppkallat efter Henning Mankell, vilket bland annat innehåller en permanent utställning om Henning och hans författarskap.

Vid tretton års ålder flyttade Henning Mankells familj till Borås. Dock tröttnade Henning ganska snart på grundskolan. Han drömde om att bli författare, och 16 år gammal slutade han skolan. Det första han gjorde var att  åka till Paris, för att sedan gå till sjöss. Han arbetade som stuvare på ett svenskt fartyg som skeppade kol och järn till Europa och Amerika.

– Jag älskade det hårda arbetet på fartyget. Det var mitt riktiga universitet. Det var också en romantisk Conradiansk dröm om flykt, även om tiden var fylld av långa tråkiga timmar också.

Efter att ha mönstrat av fraktfartyget slog sig Henning Mankell åter ner i Paris 1966. Där stannade han i ett och ett halvt år och hade sällan några pengar, men fick uppleva den tidens aktivism och politiska debatt på nära håll. Efter det begav sig Henning till Stockholm för att arbeta som scenarbetare. Medan han gjorde detta skrev han sin första pjäs, Nöjesparken, som handlar om svenska koloniala intressen i 1800-talets Sydamerika.

År 1973, kort efter att Henning Mankells far avlidit, gavs Hennings första roman ut, Bergsprängaren. Den berättar historien om den svenska arbetarrörelsen, och finns fortfarande i tryck. Den handlar om en gammal man som ser tillbaka på sitt liv och på det svenska samhället och dess behov av solidaritet. Ett tema som är frekvent återkommande i Hennings liv och verk.

– Även om min pappa dog innan min första roman publicerats så vet do my homework jag att han trodde på mig och visste att jag skulle lyckas som författare.

När Henning publicerat sin första roman realiserade han drömmen om att resa till Afrika, och samma år som Bergsprängaren publicerades anlände han till Guinea-Bissau.

– Jag vet inte varför, men när jag steg av planet i Afrika hade jag en egendomlig känsla av att komma hem.

Sedan dess har Henning Mankell spenderat en stor del av sitt liv på den Afrikanska kontinenten. Efter att ha bott i Zambia och andra länder, erbjöds han 1986 att driva Teatro Avenida i Moçambiques huvudstad Maputo. Sedan han började sitt arbete med teatern spenderar Henning Mankell minst halva året i Maputo, där han regisserar parallellt med att han skriver. Att leva och arbeta i Afrika har gett Henning ett nytt perspektiv på Sverige och Europa.

– Jag är som en konstnär som måste stå nära duken för att måla, och efteråt ta ett steg tillbaka för att kunna se vad jag har målat. Afrika har berikat mitt liv med den rörelsen. Vissa saker kan bara uppfattas från ett visst avstånd.

För tillfället är Henning Mankells uppgift på teatern att verka som artistisk ledare, medan en av hans närmsta vänner Manuela Soeiro, som grundade teatern år 1984, driver den.

– Mitt arbete med Teatro Avenida är och har varit ett av mitt livs största äventyr och likaså mitt livs största utmaning. Att arbeta med människor från olika kulturer har fått mig att inse att det är mer som förenar oss, än som skiljer oss åt.

Teatro Avenida har sedan den grundades engagerat sig i politik och samhällsfrågor som är aktuella i Moçambique.

– Vi tittar på de saker som påverkar folket och tänker sedan på hur vi kan tackla dessa problem, berättar Manuela Soeiro. Jag skriver många av pjäserna själv, eller tillsammans med Henning.

Från tidigt 1970-tal har Henning Mankell delat upp sin tid mellan att skriva romaner och regissera på olika teatrar. Hans ambition att demaskera bristen på jämlikhet i samhället har också varit densamma, oberoende av konstnärligt uttryck eller kontext.

År 1979 publicerade Henning Mankell sin första roman för förlaget Ordfront, Fångvårdskolonin som försvann. Det var även där han mötte sin utgivare och nära vän, Dan Israel. Efter mer än 20 år med Ordfront startade Henning och Dan 2001 ett eget förlag vid namn Leopard, vilket de fortfarande driver tillsammans.

I början av 1980-talet publicerade Ordfront en roman per år av Henning Mankell. En av dem var Daisy sisters, vilken släpptes 1982. Det är en berättelse som sträcker sig över två generationer av arbetande kvinnor strax efter andra världskriget. Romanens upphov kommer från ett möte med en grupp kvinnliga traversförare på en fabrik i Borlänge där Henning deltog. De träffades kontinuerligt för att diskutera dagsaktuella frågor. Henning Mankell blev oerhört imponerad av dessa kvinnor och ville därmed fördjupa sin förståelse och lära sig mer om deras situation.

År 1984 blev Henning Mankell chef för Kronobergsteatern i Växjö. Där introducerade han en ny vision rörande vilka föreställningar han tyckte skulle sättas upp. Han ville enbart producera svenska pjäser, vilket visade sig bli en succé. Hans arbete på teatern resulterade i att han inte publicerade en enda roman mellan åren 1984 och 1990.

Men 1990 gjorde Henning Mankell comeback som författare och publicerade två böcker under det året. Leopardens öga, en roman som till största delen utspelar sig i Zambia, där en svensk man ser tillbaka på sitt liv, samt den första boken i serien om Joel, Hunden som sprang mot en stjärna. Den vann det prestigefulla Rabén & Sjögrens pris för årets bästa ungdomsbok. Året därefter släpptes Mördare utan ansikte, som var den första boken i serien om kriminalpolisen Kurt Wallander.

– Jag hade varit ifrån Sverige ett tag. När jag återvände blev jag medveten om den växande rasismen och jag bestämde mig för att skriva om det. För mig är rasism ett brott och jag tänkte att, ok, jag använder mig av en kriminalhistoria. Sedan insåg jag att jag då behöver en polis och så tog jag namnet Wallander ur telefonkatalogen. Det var då, den 20 maj 1989, som Kurt Wallander föddes.

I Mördare utan ansikte blir ett äldre par mördade på en isolerad gård efter att ha blivit brutalt torterade, och kvinnans sista ord, utländsk, släpper lös en rasande främlingsfientlighet i Ystad. Romanen blev en omedelbar nationell framgång och vann flera priser. Men det var inte förrän den tredje boken om Wallander, Den vita lejoninnan, som serien om kriminalaren i Ystad blev den internationella bästsäljare den är idag.

– Historien utspelar sig delvis i Sydafrika och publicerades i flera länder samtidigt. Den sprängde portarna. Jag skrev Den vita lejoninnan som en besvärjelse så att inget skulle gå fel under det Sydafrikanska valet.

Medan Wallanderserien vann internationell ryktbarhet fortsatte Henning Mankell samtidigt att skriva andra romaner. 1991 kom Skuggorna växer i skymningen ut, vilken är hans andra bok i serien om Joel. Efterkommande år publicerade Henning en Wallanderbok om året.

År 1995 publicerade Henning utöver Wallandermysteriet Villospår, två andra romaner. En av dem, Eldens hemlighet, var den första delen i trilogin om den afrikanska flickan Sofia som förlorade båda sina ben då hon trampade på en landmina.

– Sofia är en av mina närmaste och käraste vänner. Ingen har lärt mig så mycket om människans villkor som hon. Inte heller har någon lärt mig mer om fattiga människors oanade motståndskraft och styrka. De som är tvingade att överleva i bottenskiktet av samhället i en värld vi alla lever i och delar. En värld så onödigt orättvis och brutal.

Henning Mankell färdigställde trilogin om Sofia år 2007 med romanen Eldens vrede. Andra delen, Eldens gåta, släpptes 2001. Samtliga böcker om Sofia berör angelägenheter som ligger Henning väldigt nära om hjärtat. I den första handlar det om landminor, i den andra om AIDS, och i den tredje och sista har Sofia blivit en ung kvinna och mor till två barn som kämpar för att få livet att gå ihop.

Böckerna om Sofia har blivit en stor succé och läses av skolbarn världen över. De väcker en medvetenhet om de problem som människorna i Afrika möter varje dag i sin kamp för överlevnad.

Sedan Henning Mankell kom till Afrika har han varit fast besluten att försöka hjälpa till att lösa de problem som förstör kontinenten. Han är speciellt engagerad i kampen mot AIDS och lägger mycket av sin tid och kraft på ett minnesbokprojekt vars syfte är att sprida kunskap och väcka medvetenhet om AIDS-katastrofen på kontinenten. Föräldrar som är döende i AIDS uppmuntras att teckna ned sina livshistorier i ord och bild, inte bara för de barn de lämnar efter sig, utan även som en historisk översikt.

– Om 500 år kanske de här minnesböckerna kommer vara en del av Afrikas nedtecknade historia. En dröm är att de kommer att finnas samlade i det nya biblioteket i Alexandria i Egypten.

År 2003 publicerade Henning Mankell en bok med titeln Jag dör, men minnet lever, i hopp om att öka västvärldens medvetenhet om AIDS. Förordet i boken är skrivet av ärkebiskop Desmond Tutu.

Henning är även kritisk mot Västvärldens apati inför att lösa AIDS-frågan.

– I vårt välbärgade Europa har nya mediciner nästan gjort AIDS till en livslång sjukdom. Nuförtiden förväntas HIV-positiva leva ett relativt normalt liv. I Afrika lämnas människor att dö. Jag kan inte föreställa mig en mer cynisk bild av orättvisa, och det är där vårt cyniska samhälle kontrollerar oss. Det är bara det att vi envist vägrar att erkänna det.

Henning Mankells trägna arbete med situationen i Afrika resulterade i att han 2005 blev inbjuden av Tysklands dåvarande förbundspresident Horst Köhler att delta i dennes initiativ Partnership with Africa. Bland övriga deltagare fanns FN:s före detta generalsekreterare Koffee Annan och Ghanas president John A. Kuffour.

– Vad Afrika har lärt mig är ett det finns så mycket lidande i världen som är absolut onödigt. Vi skulle kunna stoppa det imorgon. Att lära alla barn i världen att läsa och skriva skulle kosta lika mycket pengar som folk i väst lägger på hundmat.

Konferensen hölls 2005 i Bonn i Tyskland och var den första i ett fortsatt samarbete för jämlikt partnerskap mellan Europa och Afrika. Horst Köhler är förvissad om att den internationella sammanslutningen signalerade ett viktigt budskap. Under konferensen diskuterades; globala miljöproblem, AIDS, och behovet av samarbete över gränserna. Efteråt kunde Köhler konstatera:

– Konferensen triggade igång en klar medvetenhet om att vi är beroende av varandra. Afrika behöver stöd från utsidan, men Europa behöver Afrika lika mycket.

På konferensen hade Henning Mankell ombetts att hålla en inledande presentation. Han avslutade sitt anförande med en anekdot om en fattig man han hade mött en gång. En man som hade målat skor på sina fötter. Mannen hade på så vis funnit ett sätt att behålla sin värdighet. Denna historia om motståndet och värdigheten i de målade skorna blev en symbol för många talare under konferensen.

– Kraften att bibehålla sin värdighet under de mest vidriga förhållanden, är avgörande för framtiden. De som tror att denna kraft saknas på den afrikanska kontinenten har fel. Fortfarande är det alltför många människor i Europa som bara känner till hur afrikaner dör, inte hur de lever.

Henning Mankell och hans fru Eva Bergman som är teaterregissör, donerade i oktober 2007 pengar till SOS Barnbyar för att finansiera byggandet av tre byar för föräldralösa barn i Maputo, Moçambique.

– Det finns 800.000 hemlösa barn i det här landet. Jag kan inte hjälpa dem alla, men det betyder inte att jag inte kan hjälpa några. Det är ingen uppoffring för mig. Det är ett privilegium.

Henning Mankell bestämde sig 2008 för att också hjälpa en indisk by, och slöt därmed upp bakom Dagens Industris insamlingskampanj till hjälporganisationen Hand in Hand.

Satsningen har lett till stora förändringar för invånarna i byn Nelveli i regionen Tamil Nadu i södra Indien. Under de senaste åren har man lyckats eliminera barnarbete. Kvinnors självständighet har ökat och levnadsstandarden i byn har höjts. Genom att utbilda invånarna i Nelveli om sina demokratiska rättigheter har man dessutom ökat deras möjligheter att själva påverka och utveckla samhället. Henning tror särskilt på Hand in Hands tydliga fokus på att hjälpa fattiga kvinnor.

– Med små medel kan människor få hjälp att själva resa sig. Där tror jag att Hand in Hand har en viktig funktion att fylla. Att satsa på kvinnorna tror jag är ett bra sätt att komma åt fattigdomen. Det är kvinnorna som håller ihop familjen och har det största ansvaret för försörjningen. Jag har tillbringat så mycket av min tid i Afrika och där lever man mitt i denna oerhörda fattigdom som många gånger är en onödig fattigdom.

Afrika har även haft stort inflytande på Henning Mankells författarskap. Hans prisvinnande roman Comédia infantil (1995) utspelar sig där och är starkt influerad av afrikanskt historieberättande. På ett hustak i en afrikansk hamnstad ligger en tioårig pojke som sakta håller på att dö av skottskador. Liggandes på hustaket berättar gatupojken Nelio sin historia. Även hälften av Wallandermysterierna är skrivna där.

I och med att Wallanderserien publicerades i fler och fler länder så blev Henning Mankell en allt mer publik personlighet. Trots detta var det inte förrän nyligen som han som person blev mer känd för allmänheten än hans fiktiva karaktär Kurt Wallander. Hur som helst är Henning inte övertygad om att de skulle komma särskilt bra överens i verkliga livet.

– Jag är inte säker på att vi skulle vara vänner om vi möttes i verkliga livet. Vi delar kärleken till musiken och har båda en Calvinistisk attityd till arbete, men för övrigt är vi ganska olika och jag tror faktiskt inte jag skulle gilla honom.

Samtliga tio romaner om Wallander utspelar sig i den lilla staden Ystad i Skåne. Henning Mankell bodde där själv på 1980-talet och har fortfarande en gård strax utanför staden.

– Skåne är den plats där Sverige slutar. Det kan nästan jämföras med ett slags baltiskt Texas. Gränsland har en alldeles speciell dynamik. De skapar någon sorts känsla av olust.

Henning Mankells Wallanderserie är inte bara en litterär framgång. 2008 spelade BBC in tre av Wallanderhistorierna, Steget Efter, Brandvägg samt Sidospår, och samtliga historier filmades i Skåne. Kenneth Branagh gestaltar Kurt Wallander i dessa 90 minutersavsnitt som sändes i Storbritannien i december 2008 och blev såväl en kritiker- som en tittarsuccé med i snitt 5,9 miljoner tittare.

I och med att Wallanderserien har attraherat miljoner och åter miljoner läsare börjar Henning Mankells övriga verk nu också hamna i fokus. Hans romaner om Sofia och även dem om Joel har dock tidigare blivit lästa av barn och vuxna världen över, men hans fans börjar nu också upptäcka den oerhörda bredden i hans författarskap.

Mellan de två sista Wallanderböckerna Pyramiden (1999) och Den orolige mannen (2009) har Henning Mankell skrivit tolv romaner och ett antal pjäser. 2004 publicerades Djup, en lyrisk roman som utspelar sig under andra världskriget och handlar om en svensk mariningenjör och hur han slukas av sin egen besatthet.

År 2008 publicerades Henning Mankell romanen Kinesen. Den släpptes i sju länder samtidigt och förutom att vara en kriminalroman så diskuterar den även den enorma omvandling som Kina gått igenom de senaste 20 åren samt konsekvenserna detta kommer att ha på världen, nationellt såväl som globalt.

– Den fria marknaden har gett Kina större frihet och ett otroligt ekonomiskt uppsving. Men detta ekonomiska uppsving har också resulterat i ökade klyftor och sociala orättvisor i det kinesiska samhället. Kommunistpartiet har gjort sig skyldig till fruktansvärda övergrepp, men partiet har samtidigt lyft en miljard kineser ur total fattigdom och ses fortfarande av många kineser som bärare av ett solidariskt projekt.

Den tredje februari 2008 firade Henning Mankell sin 60-årsdag med en stor fest i Maputo. Bland gästerna fanns hans familj, kollegor och vänner.

– Jag brukar vanligtvis inte fira mina födelsedagar men den här gången blev jag övertalad att ställa till med fest. Först talade vi om att ha en stor fest i Stockholm. Men det var bättre att ha kalaset i Maputo. Det gav mig möjligheten att begränsa antalet gäster till att endast vara nära vänner och kollegor. Det var också en utomordentlig chans för många av mina vänner från andra delar av världen att besöka Afrika och Moçambique för första gången.

Några månader efter 60-årsdagen fick Henning Mankell tillfälle att förverkliga en dröm som han burit på i 50 år; han fick äntligen resa till Timbuktu. Trots alla de platser i Afrika han besökt så hade han inte tidigare varit i Timbuktu.

– Det här var det sista steget på en lång resa genom många afrikanska länder.

Syftet med resan var inte bara att fullborda en dröm, utan även att ta chansen att tala fritt i två timslånga program om det Afrika Henning Mankell bott i sedan 1972.  Det var ett villkor för hans medverkan i programmen, att han skulle få inkludera Timbuktu.

– Det går där att blottlägga en av de stora lögnerna om det väldiga Afrika, söder om Sahara. En av västerlandets lögner om den fattiga världen.

Timbuktu var under 13- och 1400- talen en betydelsefull stad. Det var en mötesplats för poeter, arkitekter och intellektuella. Sedan kom nedgången och alla de lärdomsinstitut som funnits i Timbuktu förstördes. Likaså begravdes mängder med manuskript i sanden. Manuskript som idag grävts fram, och fortfarande görs nya upptäckter varje dag.

– I Timbuktu krossas lögnen om ett Afrika utan skriftliga traditioner. En gång för alla. Där kan myten om ett skriftlöst Afrika oskaliggöras. Historien återerövras, den som gömts i sand eller blivit bortljugen av Europa.

För några år sedan invigdes Ahmed Babas institut i Timbuktu och det är där dessa återfunna skrifter samlats. Men Mali är ett fattigt land och säkerheten på Ahmed Babas institut är låg i relation till manuskriptens egentliga värde. Henning Mankell har skickat brev till de universitet, däribland Oslos universitet, som samarbetar med Timbuktu för att påpeka vikten av manuskriptens säkerhet.

– Det var upplyftande att gå omkring bland alla dessa manuskript. Men jag skall också erkänna att jag blev orolig när jag rörde mig bland bok- och manuskriptskatterna. Därför är det viktigt att resten av världen tar ansvar för detta kulturarv. Till det behövs pengar.

När Henning skulle lämna Timbuktu tillbringade han ett antal timmar i ett av de rum där trasiga manuskript lagades.

– De satt där i nutiden, med det förflutna på bordet, i färd med att reparera och göra läsligt för framtiden. Men inser vi att deras fynd på många sätt innebär att vår historia också måste skrivas om? För ingen historia står själv. Den ena kan inte skrivas utan den andra.

Henning Mankell blev i juni 2008 hedersdoktor vid St Andrews University. Bland tidigare hedersdoktorer vid St Andrews finns Dalai Lama och Bob Dylan.

2009 fick Henning Mankell äran att sitta i juryn för Berlins filmfestival, Berlinale 2009. Juryn bestod av flera av filmbranschens mest betydelsefulla personligheter.

Den tionde och sista delen i Wallanderserien, Den orolige mannen, släpptes 2009.  Det mystiska försvinnandet av Håkan von Enke, en pensionerad marinofficer och Wallanders dotters svärfar, engagerar Wallander. När von Enkes hustru Louise också försvinner, börjar Wallander gräva allt djupare i fallet. Trådarna leder bakåt i tiden, till Kalla kriget, lönnmördare från gamla östeuropa och högerextrema sammanslutningar. Boken, som släpptes i USA i mars 2011,  har legat på bästsäljarlistor i såväl Italien som Frankrike.

I augusti 2011 släppte Mankell sin senaste roman, Minnet av en smutsig ängel. Boken handlar om Hanna, som från Härjedalens kalla skogar hamnar i hettans och kolonialismens Lourenço Marques, Afrika. Där blir hon ägare till en av de största bordellerna i staden. Själv ser Hanna sig som en kvinna bland andra kvinnor, men de svarta kvinnorna på bordellen värjer sig för hennes försök till närhet och ser henne som en företrädare för den vita koloniala överklassen. Och steg för steg förändras Hanna och växer in i en ny och oväntad roll.

Under 2013 deltog Henning Mankell i World Economic Forum i Davos, Schweiz. Samma år utkom Handen, en Wallander-berättelse, som tidigare publicerats i Holland. Berättelsen börjar med att Kurt Wallander förverkligar en gammal dröm och köper ett hus på landet. Men drömmen förvandlas snabbt till en mardröm. I husets trädgård hittar Wallander först ett nedgrävt lik, sedan ytterligare ett. Den kriminaltekniska undersökningen visar att de har legat ett halvt sekel i jorden. Men vilka var dessa personer? Och hur kommer det sig att ingen har anmält dem saknade? Wallander och hans kollegor tvingas söka sig bakåt i det förflutna för att hitta svaret på vilka liken är.

I januari 2014 fick Henning Mankell besked om att han hade cancer. Efter att ha genomgått behandling under första halvåret slutförde Mankell arbetet med sin senaste roman Kvicksand som publicerades i september 2014. I förordet till boken skriver Henning Mankell:

“Jag har gjort en vandring från min barndom till den jag är idag och berättar om händelser som har haft avgörande betydelse för mig, och om personer som har gett mig nya perspektiv. Om män och kvinnor som jag aldrig har träffat men som jag önskar att jag hade mött. Jag berättar om kärlek och svartsjuka och om mod och rädsla. Och om hur det är att leva med en dödshotande sjukdom.

Det är en bok om hur mänskligheten levt och lever och hur jag själv levt och lever mitt eget liv. Och, inte minst, om den stora livsglädjen. Som återkom när jag lyckades ta mig ur den kvicksand som hotade att dra ner mig i avgrunden”.

Henning Mankell avled i sviterna av sin cancer i oktober 2015.

100

"Jag är som en konstnär som måste stå nära duken för att måla, och efteråt ta ett steg tillbaka för att kunna se vad jag har målat. Afrika har berikat mitt liv med den rörelsen. Vissa saker kan bara uppfattas från ett visst avstånd."