Den 3 februari 1960 höll den dåvarande engelske premiärministern Harold Macmillan ett tal i Kapstaden. Det var ett tal som skulle låta tala mycket om sig. Det handlade om ”Förändringens vind”.

Den 17-18 augusti är det dags för den andra omgången av Sigtuna litteraturfestival. Henning Mankell besöker festivalen, och kommer tillsammans med KG Hammar att samtala om livet.

– En sak vi jobbar mycket med är att skapa spännande möten. Dels mellan publiken och författarna, dels mellan de medverkande författarna genom programmets samtal, säger Camilla Zedendahl, som är en av arrangörerna till festivalen och vd på Destination Sigtuna, till Uppsala Nya Tidning.

Utöver Henning Mankell och KG Hammar kommer Maria Sveland och Maria Küchen att tala om kvinnodiskriminering. Karin Alvtegen och Åsa Nilsonne kommer samtala om vårt förhållande till döden.

Läs mer om festivalen här eller i Uppsala Nya Tidning här.

Jag går runt en stund och letar efter ett bord där kylan inte är för besvärande. Plötsligt upptäcker jag en kvinna som sitter vid ett bord och med intresserad och en smula road blick följer mina ansträngningar. Jag ser att hon på samma sätt som jag bär kongressidkortet runt halsen. Utan det kommer man ingenstans på World Economic Forum.

Till sist hittar jag ett bord och sätter mig. Kvinnan vid ett bord en bit därifrån frågar om jag har hittat en tillräckligt ”varm oas”.

Vi börjar prata. Efter en stund slår vi samman borden. När vi nån timme senare skiljs vid hissen, tänker jag att detta har varit ett av tillvarons ständigt överraskande men givande möten.

Hon heter Rachel Kassahun, är från Etiopien, har en doktorsexamen i ekonomi från University of California. Hon har bland annat arbetat för Världsbanken innan hon bröt upp från USA, reste hem till Etiopien och startade ”Africa Unbound Inc.”

– Jag ville inte bara göra en allmän karriär, säger hon. Jag ville göra något mer av livet. Alltså reste jag hem och startade den här organisationen.

Riktigt hur gammal hon är kan jag inte avgöra. Ibland tror jag att hon bara är 25, lika ofta kan jag tänka att hon nog är över 40.

Men det är naturligtvis inte viktigt. Vad som är slående är att hon tillhör en ny generation afrikanska entreprenörer, med intelligens, kunskap och en obrottslig tro på att allt är möjligt på den svarta kontinenten. Det finns hos henne ingen som helst dyster föraning om att hon ska misslyckas. Inte ett ord talar hon heller om att hon behöver biståndsmedel för att driva sin verksamhet.

Påfallande är hennes nyfikna frågor. Det finns ingen attityd av artighet hos henne. Hon vill verkligen veta vad jag tycker om än det ena och än det andra. Jag kommer på mig med att tänka: hur ofta får vi i massmedia möta en afrikansk intellektuell som med skärpa och insikt kan diskutera kontinentens problem och möjligheter? Men som också kan ha viktiga synpunkter på Europa och resten av omvärlden.

Rachel Kassahun håller på att bygga upp en organisation som ska hjälpa unga människor på den afrikanska kontinenten att på olika sätt förverkliga sin kreativitet och sina idéer. Hon startade i Etiopien 2008. Redan nu har hon avläggare i Ghana, Kenya, Nigeria, Sierra Leone och Uganda.

För henne är det bara början. Hennes entusiasm är påtaglig och alldeles äkta. Afrika är en gammal kontinent med en ung befolkning. Det är dom framtiden handlar om. Deras kreativitet blir avgörande. Dom vill hon hjälpa fram.

Men hon är realistisk. När jag ställer en avgörande fråga till henne tvekar hon inte om svaret.

– Om du gick ut härifrån och blev överkörd och dödad, säger jag. Skulle din verksamhet överleva?

– Nej, svarar hon. Inte än. Dog jag skulle den försvinna. Men om ett par år har jag skapat den stabilitet som är nödvändig.

Hon försvinner till sitt rum för att hämta en schal. Kylan i baren sprider sig. När hon kommer tillbaka tänker jag att hon är mycket vacker, dessutom klädd med stor personlig integritet. Men viktigast med henne är att hon så självklart vill diskutera. Vad tror jag om hennes idéer? Kan jag se något hon borde göra? Och jag kan ställa frågor till henne. Hennes svar är kunniga och ibland oväntade.

Vid elvatiden bryter vi upp och skiljs vid hissen. Jag tänker att Rachel är ett exempel på ett alldeles nytt Afrika som växer fram i rasande fart.

– Ingenting är för sent. Allt är fortfarande möjligt, säger hon.

Dagen efter stöter jag ihop med henne på kongressen. Själv är jag på väg att lyssna på en diskussion om utvecklingen av telekommunikationer på den afrikanska kontinenten. Vi byter några ord. Själv har hon just lyssnat på en president som talat om Afrikas framtid. Hon är inte alldeles nöjd, kan jag märka. Sen försvinner hon åt sitt håll.

Jag tänker: Inte för inte är hon kvinna. En av de viktigaste utmaningarna i Afrika är att ge kvinnor mer inflytande.

Rachel Kassahun har inte väntat. Hon har skaffat sig det inflytandet alldeles själv.

Henning Mankell

Krönikan publicerades i Göteborgs-Posten 2013-05-15

Första gången Mankell kom till Afrika var 1973 – samma år som hans första roman publicerades. Sedan dess spenderar Henning Mankell halva året i Maputo, Moçambique, där han arbetar som konstnärlig ledare för Teatro Avenida.

– Jag är som en konstnär som måste stå nära duken för att måla, och efteråt ta ett steg tillbaka för att kunna se vad jag har målat. Afrika har berikat mitt liv med den rörelsen. Vissa saker kan bara uppfattas från ett visst avstånd, säger han.

Den 30 september i höst föreläser han om sina betraktelser från den afrikanska kontinenten, om hur livet där har berikat såväl hans liv som konstnärskap. Föreläsningen är gratis men redan nu går det att förboka en plats hos folkuniversitetet i Göteborg.

Det finns också en annan förklaring; att ingenjörerna hade gjort en ödesdiger matematisk felkalkyl, som innebar att vägen skulle störta samman om den slutfördes.

Sannolikt är den första förklaringen den rätta. Men alldeles intill denna ofullbordade väg höll förra veckan World Economic Forum Africa sitt möte. Avbrutna motorvägar och apartheidtiden var nu avlägsna. Här talades om den afrikanska framtiden. Jag räknade till 13 afrikanska presidenter på plats. Dessutom finansministrar, bankmän, entreprenörer, konstnärer och administratörer, från hela världen.

Dit hade också Sverige sänt en förvånansvärt stor delegation med Carl Bildt och Anders Borg i spetsen. Fem ministrar var på plats och deltog i många av dom viktigaste paneldebatterna.

Alldeles uppenbart har den svenska yrvakenheten i relation till den afrikanska utvecklingen nu äntligen börjat gå över. I över 20 år har jag ropat i öknen om att ”vore jag affärsman skulle jag investera i Afrika, innan andra har tagit alla initiativ”. Skälen för att inte göra det har alltid varit ljumma mumlanden om ”politisk instabilitet, osäkra infrastrukturer”, och så vidare. Men förhoppningsvis inte så längre!

Naturligtvis kan man till dels säga att detta har varit rätt. Men det är just i infrastrukturerna Sverige med sina telekommunikationer kan investera och hjälpa till. Bara som ett exempel av många. Och den politiska stabiliteten är i dag inte att jämföra med hur det var för tio år sedan. Demokratier vinner mark, diktaturerna är färre.

Att Kina har kastat sig över Afrika, främst i jakt på råvaror och jordbruksmark, har möjligen fått andra delar av världen, inklusive Sverige att reagera. Sverige med 10 miljoner invånare och Kina med över en miljard, kan naturligtvis inte jämföras. Men Sverige har en styrka i småskaligheten som Kina inte har. Och den småskaligheten är något som den afrikanska kontinenten behöver. 60 procent av världens samlade jordbruksmark finns i Afrika. Där kommer stordrift att leva och utvecklas parallellt med småskalighet.

Men när jag går omkring där i kongressens korridorer är det faktiskt något annat jag främst har i huvudet. Kan det verkligen vara möjligt? Att det jag hoppats på – och trott! – sen jag kom till Afrika för första gången för mer än 40 år sen nu håller på att förverkligas? Att de många svåra åren, efter nedmonteringen av kolonialismen efter andra världskriget, nu äntligen är över? För 10, 20 år sen fylldes nyhetsmedia av dystra rapporter från den svarta kontinenten, där framtiden redan tycktes vara förbi. Kontinenten var dömd till inbördeskrig och umbäranden.

Nu möter jag här i Kapstaden ett afrikanskt självförtroende och en nyfödd styrka som är helt dominerande. Att Afrika i dag upplever en ekonomisk boom, innebär inte att de 54 afrikanska länderna hänger sig åt någon sorts hybris. Tvärtom är det påfallande hur nästan alla afrikanska representanter på detta ekonomiska forum talar om att riskerna för bakslag fortfarande kan vara stora. Och att många svåra problem återstår att lösa.

Men man kommer att lyckas, lyder hela tiden undertexten. All gammal dysterhet är borta.

De största problemen är bristen på infrastrukturer och likaså bristen på arbetstillfällen för människor. Det kommer att behöva investeras enorma summor inom alla olika typer av infrastrukturer som i dag saknas. Men medvetenheten om detta är tydlig. Man skyggar inte för de stora utmaningarna.

Afrika är en gammal kontinent. Men befolkningen kommer snart att till över 50 procent vara under 15 år. Trovärdiga beräkningar säger att det måste skapas minst en miljon nya arbeten var trettionde dag i Afrika för att dessa unga människor inte ska försvinna i slumområdenas elände.

Även om det i tanken kan verka halsbrytande är uppgiften sannolikt inte omöjlig. Inte minst inom den omfattande och arbetsintensiva servicesektorn kommer många arbeten att skapas.

Lika viktigt att konstatera är att tiden för ett Afrika som mer eller mindre varit drivet av bistånd, snart helt kommer att vara över. Trovärdiga ekonomiska beräkningar visar att om den afrikanska kontinenten kunde täta alla de läckor som gör att Afrika tappas på stora mängder kapital varje år, skulle det allmänna biståndet i dag inte längre behövas.

Den afrikanska optimismen, självkänslan och samtidigt den realistiska hållningen inför alla problem som kvarstår att lösa, var ändå det dominerande inslaget under dagarna i Kapstaden. Afrika håller på att återta en rättmätig roll i världen. Ingenting säger emot att inte Afrikas framtid är minst lika ljus som i andra delar av världen.

Vilken roll Sverige kommer att kunna spela i denna framtid beror på. Men det faktum att vi sänder fem ministrar till Kapstaden innebär trots allt att yrvakenheten nu äntligen tycks vara över.

En eftermiddag visar mig Anders Borg några anteckningar som han gjort på morgonen. Med utgångspunkt i försiktiga antaganden om ekonomiska prognoser har han kalkylerat att många länder i Afrika kan nå relativt välstånd på kanske 30, 40 år.

För Sverige tog det ungefär 150 år att ta sig dit där vi är i dag. För ett land som Kenya kan det gå betydligt fortare.

Hans antaganden är mer än rimliga, det kan jag se. Utan att vi underskattar problemen och den sårbarhet som präglar Afrika, finns det alla skäl att glädjas åt att en annan ljusare tid för kontinenten äntligen är här. På allvar!

Henning Mankell

Krönikan publicerades i Göteborgs-Posten 2013-05-14

TV4 News ringde upp Henning Mankell under hans besök på WEF för att prata om intryck från forumet och Afrikas potential.
– Om jag kom tillbaka i tio minuter om 50 år så är jag övertygad om att Moçambique kommer vara ett land där folk lever bra, anständiga liv, säger Mankell.

Under World Economic Forum Africa i Kapstaden var Mankell på plats för att delta i en paneldebatt på ämnet kultur och kreativitet.
– Vi som talade var alla människor sysslar med konst och kultur. Det finns en ökad förståelse för folk som sysslar med detta identitetsskapande och är det något som behövs i Afrika så är det just det. Jag lärde mig väldigt mycket, säger Mankell till TV4 News.

Utöver afrikanska presidenter, ministrar och andra politiska och intellektuella digniteter hade man från Sveriges skickat fem ministrar, inklusive Anders Borg och Carl Bildt, till mötet.
– Under de 25 år som jag bott i Afrika har jag känt mig som en ensam röst i öknen när det gäller att få svenska politiker och affärsmän att inse Afrikas betydelse och vikten av att investera. Sverige är ganska yrvaket, men det är glädjande att man från regeringens sida skickar fem ministrar för att visa svenska folket att nu är det allvar, säger Henning Mankell i intervjun.

På frågan om hur han ser på Afrikas framtid svarar Mankell:
– Även om jag lever ett långt liv så kommer jag inte se Afrikas totala förvandling från en fattig kontinent till en välstående. Men om jag kunde komma tillbaka tio minuter om 50 år så är jag övertygad om att Moçambique kommer vara ett land där folk lever bra, anständiga liv. Det är jag helt övertygad om.

På Expressens initiativ möttes finansminister Anders Borg och Henning Mankell för att diskutera Afrikas ekonomiska tillväxt under World Economic Forum i Kapstaden. Mankell, som länge upplevt att han ropat ensam i öknen om Afrikas potential, gav finansministern skarp kritik för det sena uppvaknandet.

– Ni kommer tio-femton år för sent, vad är det som gör att ni alla kommer hit nu? frågar Henning Mankell.
– För det första är det tillväxtsiffrorna, på EU-mötena pratar man bara om kris, kris, kris. Så kommer man till Världsbanken och IMF och träffar sina afrikanska kollegor, och finansministern i Zambia säger “Ja, min president är så upprörd, jag når inte tio procents tillväxt i år som han vill”, säger Anders Borg.

Under mötet diskuterade Borg och Mankell bland annat vilka typer av företag som borde intressera sig för att investera i Afrika samt vad den svenska regeringen gör för att lyfta frågan på hemmaplan. Mankell pekade på hur vi svenskar genom att utnyttja lärdomarna från vår historia skulle kunna hjälpa till att utrota analfabetismen på den afrikanska kontinenten.

– Det finns väldigt mycket idéer, till exempel med appar på mobiltelefoner för att lära folk att läsa. Jag har alltid tänkt att just de här innovatörerna finns i väldigt hög grad i Sverige, säger Henning Mankell.

 Här kan du läsa hela samtalet mellan Anders Borg och Henning Mankell hos Expressen. Utöver Anders Borg var fyra andra svenska ministrar på plats under World Economic Forum i Sydafrika.

”Särskild uppmärksamhet måste ägnas segregationen mellan vita och andra befolkningsgrupper. Stränga lagar skiljer dom åt. En sydafrikansk vit umgås sällan med folk av annan kulör. Han tager till exempel ogärna en infödd i hand. Vidare bör vita skor ej användas eftersom det anses vara ”negerskor”. Till vita kypare ger man 10 % dricks. Till indier och svarta betydligt mindre.”

Den gången var det knappast någon som reagerade på denna häpnadsväckande rasistiska hållning till människor med annan hudfärg. Man får utgå ifrån att de allra flesta svenskar som gjorde affärer på den afrikanska kontinenten följde de ”råd” som Exportföreningen gett.

Det är viktigt att minnas detta när vi talar om dom kalla stråk av rasism som fortfarande drar igenom Sverige. Eller Europa, ska man hellre säga. Jämförelsevis är nog rasismen i Sverige relativt liten, eller åtminstone mindre ”rumsren”, jämfört med många andra länder. Men den finns där hela tiden, som något sjukt, skugglikt, som infekterar hela vårt samhälle.

Rasismen är alltså inget som har kommit under de senaste decennierna, med en tilltagande immigration från utomeuropeiska länder. Rasismen har sina rötter långt ner i 1800-talet. Det är då man i Europa mer allmänt börjar tänka i kategorier som ”värdelösa människor”. Alla hade de annan hudfärg. Frånsett romer som levde i Europa och utsattes för rasismen, handlade det alltid om folk från andra kontinenter.

Vad var det som egentligen hände under mitten av 1800-talet? Naturligtvis det att Europa på allvar började se sig om efter nya marknader. Dels för att söka råvaror, dels för att finna avsättning för den framväxande industrialismens varuproduktion. Man jagade sannerligen inte bara elfenben i Afrika för att det i vidskepliga kretsar ansågs bra för potensen. Eller för att elfenbenet hade värde som en råvara för olika former av smycken, ädelstenar eller skulpturer. Det viktigaste skälet var ett ökande intresse bland det framväxande borgerskapet att låta sina döttrar spela forte-pianon. Då behövdes stora mängder elfenben till tangenterna!

Rasismen var en ideologi för att försvara alla övergrepp. Under 1700-talet hade man talat om ”den goda vilden”. Ett paradis som ett nyupptäckt Eden låg sannolikt nånstans i Afrika. Men nu plötsligt ändrades alla dessa romantiska men i grunden positiva hållningar. Nu krävdes att den goda vilden som egentligen bara var primitiv skulle civiliseras genom kanoner, kassaböcker och kristna kors. Allt detta sammantaget blev ett bygge av förakt för ”vilden” där rasismen blev själva klistret.

När den tyska imperialismen bedrev folkutrotning i nuvarande Namibia i början av 1900-talet, ungefär samtidigt som den belgiske kungen Leopold härjade med folket i Kongo som han lagt under sig som privategendom, var rasismen alltid närvarande. Bara som exempel.

Förvisso hör det till ett värdefullt inslag i den svenska historien, när man tänker på de svenska missionärer som så upprördes över brutaliteten i Kongo att dom bidrog till våldsamma protester som fick stor spridning.

Rasismen har alltså gamla rötter. Även om rasism har existerat i olika perioder runt om i världen, var det i Europa rasismen upphöjdes till en grotesk kvasi-vetenskap kallad rashygien. 1955, när Exportföreningen ger ut sin makabra handbok, har Afrika börjat befria sig från den koloniala epoken. Ännu är det lång tid kvar till apartheidsystemet i Sydafrika ska falla som en av den sista kolonialismens fästningar. Vi bör alltså minnas att det inte bara var av aningslöshet som rasismen fanns även i Sverige. Den var en utstuderad ideologi som existerade lika mycket i svenska skolböcker som i handböcker för affärsmän.

I dag har rasismen andra förtecken. Nu handlar det om att hitta syndabockar för att människor går arbetslösa. Asylsökande människor betraktas som ”lycksökare”. Om man nu tar ett sådant begrepp, ”lycksökare”, kan man ju undra hur många av de hundratusentals svenskar som utvandrade till Amerika som inte var ”lycksökare”. Att de slinker igenom en och annan kriminell bland de asylsökande i Sverige i dag är knappast märkligt. Det var en hel del svenska skitstövlar som begav sig till Amerika också. Det var inte ovanligt att människor som begått brott i Sverige flydde till Amerika.

Sverigedemokraterna ingår i en tradition. Att dom i dag har så stort stöd borde egentligen inte förvåna någon. Inte heller att stödet kommer lika mycket från traditionella högerkretsar som från arbetarklassen. Det enda sättet att bekämpa rasism är att inte tiga. Man måste alltid våga ta debatten, alltid kräva av sig själv det civilkurage som innebär att man inte accepterar rasistiska uttalanden som nån sorts ”sanning”. Rasism är alltid lögn.

Om inte den debatten tas kommer Sverigedemokraterna att få än mer stöd. Den rasistiska traditionen i Europa är fortfarande stark. Plötsligt kan vi ha ett Fremskrittsparti som det i Norge även i Sverige.

Och det vill vi naturligtvis inte.

Att värdera människor efter hudfärg och etnisk tillhörighet är det lägsta av det lägsta som smutsar ner all grundläggande humanism.

Henning Mankell

Krönikan publicerades i Göteborgs-Posten 30/4-2013

– I min allra grönaste ungdom spelade jag banjo och levde med den klassiska jazzen, den där King Oliver och Bix Beiderbecke tillhörde giganterna. Senare i livet har jag framförallt följt Charlie Parker och Miles Davis. Jag har ju dessutom skrivit en teaterpjäs om Miles Davis som spelas lite varstans. Jazz för mig är improvisation upphöjd till yppersta konst. Och kommer så att förbli mitt liv ut, säger Henning Mankell.

Festivalen äger rum 1-4 augusti med sju scener runt om i Ystad. Tunga internationella namn som Omar Sosa, Hugh Masekela och Kenny Barron spelar på årets festival.

– De här inslagen med Omar Sosa och Hugh Masekela för in en multikulturell prägel, jazzen som världsmusik. Det känns väldigt spännande, för det visar att jazzen kan vara så väldigt mycket, säger festivalens konstnärlige ledare Jan Lundgren till Trelleborgs Allehanda.

Här kan du läsa hela programmet.

World Economic Forum i Kapstaden äger rum den 8-10 maj, och det är den 23e konferensen om just Afrika. I januari 2013 deltog Mankell i World Economic Forums årliga konferens i Davos, Schweiz.