97

Sofia

För 15 år sedan satt en liten online dating flicka i en rostig rullstol utanför det centrala sjukhuset i Moçambiques huvudstad Maputo. Flickan hade inga ben och hon var kanske tio år gammal. När jag gick förbi henne stannade jag och bytte några ord med henne. Jag vet fortfarande inte varför. Trots att hon nästan viskade förstod jag att hennes namn var Sofia.

Idag, många år senare, är Sofia en av mina närmaste och käraste vänner. Ingen har lärt mig så mycket som hon om vad det innebär att vara människa. Inte heller har någon lärt asian dating mig mer om de fattigas oöverträffliga motståndskraft. De som tvingas leva på botten av samhället i en värld vi alla delar och lever i, en värld så orättvis, brutal och onödig.

Det sista ordet är väldigt viktigt. Det onödiga. Ett av de största problemen i vår tid är att så mycket lidande är onödigt. I samma stund som jag skriver denna mening, dör ännu ett barn av malaria i onödan. Samtidigt är det miljontals barn som inte kommer att kunna läsa det här, essay writing services för dem kommer dessa ord inte vara något annat än mystiska tecken som de helt enkelt saknar kunskapen att förstå. För mig som är författare är det kanske den största skammen i dag; att år 2008 tvingas miljoner och åter miljoner barn leva ett liv där de nekas den grundläggande mänskliga rättigheten att lära sig läsa och skriva.

Men tillbaka till flickan i rullstol.

Vad som hände med Sofia var att hon och hennes syster sprang längs en mindre väg i närheten av byn där de bodde med sin mor och sina andra syskon. Det var tidig morgon, dimma över fälten, solen på väg upp över horisonten. Sofia visste mycket väl att hon och hennes syster var write my papers for me tvungna att hålla sig på vägen. Det var något hon kallar “jordkrokodiler” begravda i marken vid sidan av vägen som kunde hugga henne.

Flickorna sprang. Och barn leker, eftersom det är deras givna rätt att göra så. Och de glömde, som också är deras givna rätt.

Om man tittar tillbaka är det möjligt att rekonstruera händelserna som följde på ett mycket exakt sätt.

Sofia satte av misstag ned sin högra fot vid sidan av vägen. Hon trampade rakt på en landmina. Men minan hade placerats i marken på ett sådant sätt att den största essay writer delen av explosionen som följde var riktad mot hennes syster Maria, som dog omedelbart. Sofia fördes till sjukhuset, dränkt i sitt eget blod.

Jag har sedan dess pratat med den läkare som tog hand om Sofia när hon kom till sjukhuset.

Han sa:

– Jag kommer nu att säga något som ingen läkare någonsin borde. Men jag gör det för att du till fullo skall förstå vilken anmärkningsvärd styrka den här unga flickan bär på.

Han sa:

– Eftersom Sofia var så allvarligt skadad, hoppades  vi att hon skulle dö tillsammans med sin syster. Hennes ben hade slitits sönder, hennes bröst var sönderrivet.

Trots det överlevde Sofia. Hon hade större styrka än hela det militärindustriella komplex som försökte ta hennes liv, och som fortsätter att hålla de fattiga som gisslan, grade my paper de fattiga som inte kan försvara sig på lika villkor. I kropp och själ bar Sofia med sig all den starka motståndskraft som fattiga människor i världen besitter.

Och hon klarade sig. Hon överlevde.

I dag har Sofia två barn. Hon är en mycket god sömmerska, hon studerar och vill bli lärare. Men hon är mer än så. Hon har blivit en symbol runt om i världen för motståndet homework portal mot användningen av landminor. För många ungdomar har hon blivit en hjältinna.

Och hon är en hjältinna också för mig.

Om jag ska nämna en stund då jag upplevt djup glädje i mitt liv, var det förmodligen den gången jag såg Sofia promenera med sina nya konstgjorda ben. Vid detta ögonblick myntade jag också vad som senare skulle bli mitt, liksom Sofias, motto i livet:

“Det är aldrig för sent! Allt är fortfarande möjligt! ”

Vid tidpunkten för olyckan, var Sofia analfabet. Nu har hon kunnat skriva ner sina egna erfarenheter, sina insikter och sina drömmar. Dessutom kan hon skriva ner vad hon write my essay vill göra motstånd mot.

Hennes två barn är väl omhändertagna och hennes tankar om framtiden är fulla av hopp.

Ändå finns det stunder då jag ser henne vända sig bort och luta sig mot sina kryckor. Stunder då hon inte vill vara en del av vad som händer.

Det är när folk runt henne dansar. För en europeisk kvinna kanske det inte spelar så stor roll. Men för en afrikansk kvinna? Jag förstår.

En gång sprängdes hennes liv i bitar. Men hon kämpade emot, hon gjorde motstånd. Ingenting kunde besegra henne.

Sofia ger mig hopp, hopp om framtiden. Hennes okuvliga vilja kan inte brytas.

Henning Mankell