Tidningen Barn, Khayelitsha Sydafrika Barn

Moçambique

Efter nästan fem århundraden som portugisisk koloni blev Moçambique självständigt 1975. Den ekonomiska situationen i landet hade påverkats mycket negativt av inbördeskrig och naturkatastrofer såsom svår torka och översvämningar. Dessutom rådde stor brist på utbildad arbetskraft och utländsk valuta. Vid självständigheten 1975 var Moçambique ett av världens fattigaste länder.

Omkring år 1500 ockuperade portugiserna Sofala, som är en av Moçambiques provinser, och några år senare hamnstaden Moçambique som är belägen på en ö med samma namn. Det var dock inte förrän i början av 1900-talet som Portugal fick effektiv kontroll över Moçambiques inland.

År 1962 bildades den marxist-leninistiska befrielserörelsen Frelimo. Med Tanzania som bas tog de sig in i Moçambique från norr med målet att ta över landets styre. Det portugisiska motståndet var till en början hårt men upphörde sedan i ett slag då diktaturen i hemlandet störtades 1974. Året därpå kunde Frelimo överta ledningen av det fria Moçambique som därefter utropades som folkrepublik på marxist-leninistisk grund.

Frelimo övergav formellt marxismen 1989 och året därpå möjliggjorde en ny konstitution flerpartival och fri marknadsekonomi i landet. Med hjälp av Förenta Nationerna förhandlade Frelimo och rebellerna Renamo fram ett fredsavtal 1992, vilket innebar slutet på det inbördeskrig som pågått sedan 1977. I dag är Frelimo ett stadsbärande politiskt parti som tillsammans med Renamo dominerar politiken.

Huvudstaden i Moçambique är Maputo och den nuvarande presidenten heter Armando Guebuza. Det bor cirka 21 miljoner människor i Moçambique och landets areal är nästan dubbelt så stor som Kalifornien. Katolicismen är den största religionen, men islam, kristendom och inhemska animistiska religioner är procentuellt nästan lika stora. Det officiella språket är portugisiska och de inhemska språken hör till bantuspråken.

Moçambiques folk kan delas in i tre huvudgrupper. Den norra delen befolkas av Makua, Lolo, Vao och Sena. Dessa folk delar samma kulturarv som grannfolken i Malawi där kvinnans roll i familjen är starkt respekterad, och där hennes roll i kulten och fruktbarhetssymboliken är framträdande.

Den mellersta delen befolkas av grupper som språkligt tillhör Shonafolken. Här är det den manliga rollen som dominerar kulturen vilket främst visar sig i religion, myt och ritual. Den patriarkala dominansen saknar dock helt betoning på krigiska dygder.

Folket i den södra delen av landet tillhör Sydöstbantukulturen, Ngunifolken, och har likaledes ett starkt patriarkaliskt familjesystem med förfäderskult och falliskt orienterad fruktbarhetssyn. De har dock ett mer aggressivt mansideal, och lägger likt övriga Ngunifolk, större vikt vid krigiska dygder.

De tre grupperna hör i kulturellt och språkligt hänseende till helt skilda områden, men de är ändå inte helt olika. Den gifta kvinnan är i samtliga grupper den person på vilket jordbruket vilar och hon är därmed ansvarig för familjens försörjning.

I Moçambique svarar jordbruket för drygt 40 procent av nettonationalprodukten och sysselsätter ungefär 80 procent av befolkningen. Vad som i huvudsak odlas i landet är cashewnötter, socker, bomull och te, samt sisal, som är en stark fiber vilken bland annat används vid vävning av slitstarka mattor.

Vid självständigheten 1975 var 85 till 95 procent av befolkningen i Moçambique illitterata. I början av 1980-talet gjordes därför med hjälp av bistånd stora satsningar på vuxenutbildning, och idag uppskattas analfabetismen vara strax under 50 procent. Det är dock fler män än kvinnor som är litterata.

För barn är sju års utbildning obligatorisk men antalet skolbarn har ändå procentuellt varit låg och ojämn på grund av fattigdom och den osäkra situationen i landet.

AIDS är ett stort hälsoproblem i Moçambique. 2003 beräknades 1.3 miljoner av landets befolkning vara smittad av HIV och varje år dör 110 000 människor av AIDS i landet. Bristen på kunskap, pengar och utbildad medicinsk personal förvärrar situationen oerhört. Den beräknade livslängden i Moçambique är drygt 41 år, men hade inte AIDS skövlat så många liv så hade medellivslängden varit betydligt högre.

Trots att majoriteten av Moçambiques befolkning fortfarande lever långt under existensminimun, är landet på framfart. Med hjälp från utlandet och med en större politisk stabilitet sedan 1994, har den ekonomiska tillväxten ökat. Landet har på senare år varit förskonat från större naturkatastrofer som hade kunnat förhindra den ekonomiska utvecklingen, och inbördeskrigets förstörelse ligger längre och längre bak i tiden.